Jag sg min hr av troll och vtte. Slappa spjut sa lngt gat mtte. Tusende kroppar alla dda och svala. Min arme ur skogen nu lag i dvala D sjng honan mrk en sng av hat. Hon lovade bort gvor sjlar til
Frbannad och glmd. Evigheten, ensamheten. Jag tog mina steg. Sista men frsta Tusen och trettio steg. Mot jordkrnans brinnande valv. Den skalv, den skalv D visade sig, modern i djupet. S dold, s
D jag rest mitt tryne mot den eviga skyn. Jag hrde ett lte jag aldrig glmma. En hr s mktig vid skogens bryn. F denna syn ens kunnat drmma. Jag tog mitt spjut jag lyfte mitt horn. Frn hornets lppa
I en svart tjrn vid furors rot. Hon stod tjrad och tckt av sot. En giftig sugga, en ettrig mara. Den vackraste skugga ur jordens djup. Ormarna knyckte och ormarna grep. Slingrande ur hennes skte.