Det var på våren, det sjöng i snåren,
jag drog en prästkrage i min hand.
Men den sa nej,
hon elskar ej,
hon tar en annan, men inte dej.
Å det blef sommer, og mye blommor,
til en Joannis dukket jag vann.
Men nej,
å nej,
jag såg dej ej,
en annan kom i min dröm til mig.
Sen blef det öst,
og det blef kallt,
det fanns intet att hoppas.
Men när drivan för solen small,
då börja blommorna knoppas.
Det sjång i snåren,
den andre våren,
jeg tog en prästkrage i min hand.
Å den sa ja,
og jeg ble glad,
det var ju henne jeg ville ha.
Å luften svor hon,
men sen så for hon,
jag tog en prästkrage i min hand.
Men den sa nej,
hon kommer ej,
hon kommer aldrig tilbaks til dej.
Jag spodde linden,
jag spodde vinden,
som går med bud i front gärna land.
Jag sa det sig,
minns hon vel mig,
men vinden susnade nej, å nej.
Å det blef öst,
å det blef kallt,
men när vintern för unnit,
å i solen var driva small,
en annan hatte jag vunnet.
Det sjång i snåren,
den tredje våren,
jag tog en prästkrage i min hand.
Å den sa ja,
vad jeg ble glad,
det var ju
henne jeg ville ha.
Ja går bla snåren,
den sista våren,
og tar en prästkrage i min hand.
Å den sa ja,
vad jeg ble glad,
det var ju henne jeg ville ha.